För exakt tio år sedan började jag träna. På många sätt känner jag mig yngre nu än då.
I går dök det upp ett minne i mitt Facebookflöde. FB vill gärna påminna en om vad man hade för sig förr i tiden. Såg en uppdatering att det är tio år sedan nu, sedan jag började träna.
Genast dök det gamla citatet från Bob Dylan upp i huvudet: ”I was so much older then, I’m younger than that now”.
Illa ute som 52-åring
Jag var då 52 år, hade tre små barn hemma, en kondition som var helt under isen och varningar från företagshälsovården om att jag höll på att få åldersdiabetes.
Jag skrev i den gamla FB-posten att jag kände mig som 65 och jag minns att jag hade ont i lederna, var stel i kroppen, hade ständiga ryggskott, ischias, problem med magkatarr och ömma fotsulor.
Ömma fotsulor ja, det var ju hemskt att stiga upp på morgonen och man tvekade att sätta ner fötterna på golvet för man visste att det skulle smärta i fötterna efter nattens ryggläge.
Symptomen försvann i ett kick
Eftersom företagshälsan hade varnat mig för diabetes läste jag på ordentligt om det och ändrade kosthållningen. Började undvika mat som skjuter i väg blodsockret uppåt. Det gav omedelbart resultat, minns jag. De flesta av krämporna jag hade försvann ganska snabbt när blodsockret landade på mer normala nivåer, det handlar om bara några veckor så var de borta. Vikten gick ner också. Från 102 kg till 90 kg, på ett år.
Kampen attraherade
Jag började träna också alltså. Först jujutsu. Jag stötte på Hamid Zaheri, som var ordförande i jujutsuklubben. Han tyckte jag skulle börja. “Jag är för gammal”, tyckte jag. “Nej, nej, det är du inte”, tyckte han. Och så blev ja fast. Det var så fruktansvärt roligt. Det är någon med kampen i kampsport som verkligen attraherade mig. Otrolig jobbig sport också att hålla på med, så konditionen ökade exponentiellt där när jag började lägga in fyra pass kampsport i veckan.
Mycket starkare nu
Jag märkte snabbt att de som hållit på med kampsport några år var ganska mycket starkare än jag i kroppen, så jag lade till styrketräning ett par-tre gånger i veckan. Då blev det kul. För sju år sedan startade jag och Adam Pettersson Värnamo Atletklubb, får att ha en träningslokal där man kan släppa tunga skivstänger i golvet utan folk i närheten dör av skrämsel.
Då kom tyngdlyftningen in i mitt liv.
I och med att styrketräning ha dlar om vikt, vet jag ganska exakt hur mycket starkare jag är nu som 62-åring, än vad jag var som 52-åring. När jag gick i högstadiet körde jag styrka ett par terminer också, så vet vad jag maxade i några övningar då.
Jag är alltså starkare nu som 62-åring, än jag någonsin varit tidigare i livet. Kolla tabellen:
Att jag klarade så pass mycket i knäböj som 16-åring berodde på att jag spelade volleyboll och fokuserade styrketräningen på att bli stark i benen. Marklyft tränade jag inte alltså inte alls på den tiden, inte frivändning och inte andra rena tyngdlyftningsövningar heller.
Kroppsvikt och styrka
I förhållande till kroppsvikten var jag förstås starkare när jag var 16, än jag är nu. Därför går mitt nuvarande projekt ut på att slå rekorden även när det gäller förhållandet kroppsvikt/styrka.
Jag är nyfiken på om det går att uppnå samma känsla i kroppen som när man var ung och så pass vältränad som jag var. Jag tränade oerhört mycket då; volleyboll, skivstång plyometrisk träning, terränglöpning. Men i och med att jag slutade innan jag var 18 utvecklades jag aldrig till vuxen elitidrottare. Så ja har en chans, tänker jag. Att bli lika lätt i kroppen och vara starkare än då. Kommer jag att uppleva samma lätthet i kroppen, samma spänst som då?
Det återstår att se.
