Pöbelattacken mot Capitoleum i USA igår sätter liksom allting på sin spets. Själv kom jag att tänka på den där käcka maoistiska devisen vi körde med på 70-talet, ”Det är rätt att göra uppror”.
Nej, kan vi konstatera nu. Det är inte alltid rätt.
Det är en djupt allvarlig situation förstås. 4 döda, skjutna av polisen. Och i bakgrunden alla Trumpsupportrar som har tillgång till vapen. Den här gången verkar de ju ha lämnat automatkarbinerna hemma. Man vill ju inte ens tänka på vad som skulle kunna ha hänt om en aggressiv beväpnad mobb hade genomfört stormningen.
Ryska revolutionen 1905
Jag kom också att tänka på ryska revolutionen 1905. Då demonstrerade delar av det ryska folket mot tsarregimen och samlades utanför Vinterpalatset i s:t Petersburg. Men till skillnad mot i USA, fanns det soldater på plats och betydligt fler dödsoffer bland demonstranterna till följd. Ledarna, Lev Trotskij med flera, greps sedan och fängslades.
Trotskij kom dock tillbaka 12 år sedare och genomförde revolutionen på riktigt tillsammans med Lenin och Stalin. Ryssland fick lida svårt sedan under en mycket värre terrorregim.
Man får ju verkligen hoppas att inte den historien upprepar sig nu, överfört till USA och med fascistiska förtecken istället för kommunistiska.
Unken upprorsromantik
Jag tillhör generationen som kom efter den politiska 67-generationen. Men som tonåring på 70-talet fick man i sig en hel del revolutionsromantik ändå, via äldre kamrater.
Det var mycket demonstrationer på den tiden. Mot allt möjligt. Det låg i en känsla i tiden att det var på något sätt fint att demonstrera mot makten och många gånger användes upprorsromantikernas aktiviteter i politiska syften.
Vietnamrörelsen var kraftigt påverkad av hårdföra kommunister, till exempel. I protester mot Vietnamkriget samlades alla krigsmotståndare, oavsett politisk tillhörighet egentligen. Det är inte svårt att vara mot krig. Samtidigt smiddes planer av de revolutionära kommunistiska krafterna på att använda det ideella krigsmotståndet i politiska syften.
Det är inte särskilt svårt att se en analogi till dagens USA. Att det kan finnas kärnor av hårdföra fascister som gör allt de kan för att hålla i tyglarna till den pöbel som stormade Capitoleum och kanske flera framtida attacker mot de demokratiska institutionerna.
Pöbeln har alltid fel
Jag var själv med i antikärnkraftsdemonstrationer på 70-talet. De var som tur var fredliga. Vi var kanske mest flummiga pacifister i den rörelsen. Men jag kommer ändå ihåg hur obekvämt det kändes. Även om jag instämde med de övergripande saken, så innebär det ett överlämnade av det egna jaget till kollektivet att delta i en massprotest.
Efter att Elias Canetti fick nobelpriset i litteratur 1981 läste jag hans ”Massa och makt” och förstod varför det kändes obekvämt och slutade att delta i demonstrationer. Det finns en egen kraft i en folkmassa, som kan utvecklas explosivt till något som var och en av de individer som ingår i den inte personligen kan stå för. Inte ensamma var för sig.
Man får inte låta pöbeln vinna. Oavsett sak egentligen. Jag har ingen lust att ta ansvar för ett urspårat kollektiv. Min utgångspunkt efter att ha läst Canetti är att massan alltid har fel.
Demokrati sköts bäst via valsedlar och distanserad kommunikation.
Gud hjälpe USA
Ja, vad ska hända nu? Kommer den beväpnade delen av Trumps supportrar börja agera? Med tanke på hur mycket vapen det är i omlopp i landet och polisens märkligt avvaktande agerande igår, kan ju faktiskt vad som helst hända.
Historien visar att det går att kontrollera stora samhällen med ganska små medel. Enligt uppgift från CIA hade Islamiska staten omkring 30 000 soldater i stridande funktion i Syrien och Irak, när de var som störst. Med så förhållandevis liten numerär kunde de kontrollera stora geografiska områden i Syrien i flera år. Syrien har ändå 16 miljoner invånare, men skulle knappast ha besegrat 30 000 IS-soldater utan hjälp från Ryssland och USA.
Men vilken utomstående makt ska kunna hjälpa USA mot en beväpnad fascistisk revolution?
