Det roligaste med träning är att maxa. Att ta i allt vad man kan. Eller som vi sa i Småland förr ”Ta i så du skiter ner dig, pajk!”.
Det är väl därför jag gillar skivstångsträning. Oavsett vilken nivå man ligger på kan man alltid tävla mot sig själv. Söka upp sitt max och utmana det.
Man kan öka sitt max genom bättre teknik. Eller genom mer styrka, eller kanske genom att optimera sitt liv i övrigt.
Ibland kan det ta månader av förberedelser i anspråk. Följa ett visst program noga, äta och sova bra, sakta bygga upp sig för denna ansträngning som tar ett par sekunder i anspråk.
Vet du hur man maxar?
Jag tror inte alla vet hur det känns i kroppen att maxa. Oavsett om det är i styrkeidrott eller konditionsidrott. Vana idrottare vet det förstås. Och förr, när det var vanligare med tunga kroppsarbeten, visste vanligt folk hur det kändes att ta maximalt.
Den äldre generationen, de som är ännu äldre än jag, visste att det var viktigt. Jag kan ännu idag höra min farfars röst, när han peppade mig att hjälpa till med något. Lyfta något tungt i trädgården eller så. “Ta i så du skiter ner dig, pajk”. Det var ett sätt att beskriva den yttersta ansträngningen.
Men nu, hur ofta behöver en vanlig människa använda maximal kroppsstyrka?
Vanligt sällan, skulle jag tro. Och ju mer sällan det händer i en människas liv, desto svagare blir hon.
100 procent
Min gamle ju-jutsutränare berörde ämnet en gång, när han tröttnat på alla som ville “köra lugnt”. “Vi kör på 70 procent”, kunde det heta, i någon slags medkänsla mot de som inte pallade gå på max.
“Nä, vi kör på 100 procent”, tyckte han “kör man på 70 procent för mycket så blir 70 snart det nya 100”.
Det har blivit ett slags mantra för mig. Att söka upp de där 100 procenten. Jag har överfört den filosofin till styrketräningen. Det är obekvämt och jävligt jobbigt. Men det vackra med styrketräning är att ett maxlyft tar bara två sekunder i anspråk, sedan få man vila.
Det är klart. En vettig teknik behövs. Det behövs för all idrott. Det måste man lära sig först. Sen kan man köra mot max.
Allt viktigare med åldern
Jag är 62. Innan jag började träna, när jag var i 50-årsåldern, hade jag väl någon dimmig uppfattning att träning för äldre skulle vara lätt, någon slags sjukgymnastik. Men nu tror jag tvärtom. Ju äldre man blir desto oftare måste man maxa i sina övningar, för att inte tappa styrka. För tappar i styrka gör man oundvikligen med åldern. Styrketräning för äldre går ut på att skjuta upp den försämringen så mycket som möjligt. Då går det inte enbart att träna på 70 procent, eller ens 80 eller 90. Man måste upp till 100, så ofta som möjligt.
Thomas Lundh
