I går körde jag ut en tiggare från Tages tobak i Värnamo. Hon gick in i butiken och tiggde. Där gick tydligen min gräns. Det hela var inte så dramatiskt. Jag sa till henne att hon inte kunde vara inne i butiken och tigga. Då gick hon ut.
Butiksägaren sa sedan att de hade hållit på hela dagen att säga till tiggare som gått in i butiken och tiggt. När de hade kört ut en hade det snart kommit en annan. Och så där hade det hållit på.
Det har kommit ett nytt gäng tiggare till Värnamo som har en annan taktik i sitt tiggeri än de som varit här innan. De har tidningar med sig som de säljer. Det är ju en sak, men det verkar mest vara en täckmantel för de tigger mer än de säljer.
Det här gänget har mer taktiken att gå fram och vara påstridiga. Jag upplever det som aggressivt. Till skillnad då mot de som passivt sitter vid butiksdörrarna.
Jag blev påhoppad ute på torget sedan också. Men jag tycker att det här påstridiga är dålig tiggeritaktik. Det funkar inte alls på mig. Jag blir inte intresserad av att ge något. Det är väl för att det känns aggressivt. Det triggar något slags försvarssystem i mig.
Nu satt det dessutom fyra gubbar ur samma gäng och drack kaffe på en uteservering alldeles intill, och betraktade scenen.
Alltså, att dels bli påhoppad och dessutom bevakad av ett gäng släktingar eller kompisar är inte rätta taktiken för att få mig att ge pengar. Det får snarare en tvärtomeffekt.
Men det funkar kanske på andra, annars skulle ju inte taktiken existera över huvud taget.
Bland de moderna tiggarna vi har nu kan man väl urskilja tre olika taktiker. Vi har ju musikerna. De ger jag alltid pengar, om jag har kontanter på fickan. Jag tycker det är sympatiskt med musikanter, även om de inte alltid är så skickliga.
Det är kanske lutheranen i mig. De utför ett hederligt arbete, då ska de ha betalt.
Den andra taktiken är ju de som sitter passivt vid butiksdörrarna. I deras muggar har jag också gett pengar ganska många gånger. Men inte lika gärna som med musikerna.
I grunden tycker jag inte att tiggeri ska förbjudas. Det löser inga problem. De bakomliggande orsakerna till tiggeri kommer att finnas kvar även med ett förbud. Ett förbud skulle bara tvinga fram andra former att hitta pengar. Kanske mer obehagliga former då.
Tiggeri har funnits i vår kultur sedan urminnes tider. På 20- och 30-talen var det mycket vanligt. Arbetslösheten drev ut mängder av unga män på vägarna. De blev luffare och gick från gård till gård och tiggde mat. Ibland erbjöd de sig att arbeta och fick göra ett dagsverke för middagen. En del av dem utvecklade hantverk. Hade med sig ståltråd och tillverkade råttfällor eller luffarslöjd och sålde vid dörrarna.
Skärslipare utgjorde nästan en gen kategori bland dessa vägmän. De håll väl i längst för dem kommer till och med jag ihåg. Det fanns fortfarande kringresande skärslipare på 60-talet när jag växte upp. Dem kan jag nästan sakna, för jäklar vad oslipade knivar vi har hemma nu.
Ja, det här var lite historia. Som alltid med historia så lär den oss något. Det var samma hätska debatt om lufferiet på den tiden, som med tiggeriet nu. Men en stor skillnad var att luffarna även var förföljda av rättsapparaten. Blev man påkommen med lufferi kunde man fängslas.
Det svenska luffarsystemet klingade snabbt av efter kriget. Men det var inte på grund av polisiära trakasserier, utan det var samhällsutvecklingen som ordnade det. Folk behövde inte dra omkring på vägarna och tigga för att överleva längre, när välståndet i landet ökade.
Luffarprobelemt fick sin lösning. Dagens tiggeriproblem kan också lösas på samma eleganta sätt. Fast den här gången är det inte Per-Albin Hansson och folkhemsbygget som kommer att svara för lösningen. Nu måste det lösas på EU-nivå. Det är ett EU-problem.
Men EU-politiker är generellt sett lata. Det är inte svårt att lösa tiggeriproblemet. Det är enkelt. Men de ansvariga politikerna måste vilja göra det, annars går det inte.
Så det är EU-politikerna ni ska skälla på. Det är de som inte gör sitt jobb. Tiggarna, de gör tvärtom sitt jobb. De gör vad de kan för att överleva. Det är ett uppdrag de har inför Gud, att hålla sig vid liv.
Men den här påstridiga taktiken hoppas jag inte håller i längden. Den funkar i alla fall inte på mig. Jag blir bara misstänksam och lite avog av det. Och jag kommer nog inte att acceptera att bli utsatt för tiggeri inne i butikerna i fortsättningen heller. Vi har alla våra gränser.
