Jag har alltid älskat att åka till Stockholm. Och alltid gillat stockholmsdialekten.
När jag växte upp i Värnamo i Småland hörde det väl till annars att tycka att Stockholmare var dryga och att deras dialekt lät tyken.
Men jag gillade den. Särskilt södertugget. Nackas underbara modersmål. Det slängiga, gamängartade i språkmelodin fascinerade mig. Jag tyckte att det var den vackraste av dialekter. Samtidigt hatade jag min egen småländska, som lät bräkig, tyckte jag.
Nu älskar jag min småländska och märker att jag förstärker den allt mer ju äldre jag blir.
Jag gillar väl dialekter, antar jag. Men jag blir lite ledsen varje gång jag kommer till Stockholm nu för tiden.
För var är Stockholmskan?
Något södertugg verkar inte finnas över huvud taget. Inte på Söder i alla fall. Nu har jag själv bara gjort högst sporadiska empiriska studier i ämnet. Men resultatet av den forskningen kan jag säga, är bara nedslående.
När man vandrar omkring på söder, pratar med butiksbiträden, stannar folk och frågar efter vägen, sitter på caféer och lyssnar på snacket vid borden omkring. Jag lovar; det är väldigt svårt att höra Stockholmsdialekt någonstans.
Är det urbaniseringen som är så genomgripande att majoriteten av folket på gatan idag har andra uppväxtorter än Stockholm?
Har urstockholmarna trängts undan? Måste man åka till Midsommarkransen för att höra stockholmsdialekt talas idag?
Har dialekten blivit omodern? Är det andra tugg som gäller nu?
Är det jag som har fel urvalsmetod när jag dialektletar i huvudstaden?
Jag står frågande, som ni märker. Hoppas någon som läser bloggen kan ge lite vägledning i frågan.
