Värnamoborna har fått ett nytt favoritmotiv. Den nya hängbron över Lagan, som lyser upp Mosslelandskapet som en mindre variant av Golden gate-bron.
Det är helt klart värt att ta en promenad halvvägs ut på Osuddenrundan för att uppleva skapelsen på plats. Bron har varit ett mycket vanligt motiv på sociala medier den senaste tiden, av fullt förklarliga skäl. När man ser den lysa där i mörkret är det lätt att drabbas av omedelbar kärlek.
Den djupa demokratin
Den är så vackert ljussatt och har så smäckra former att man blir hänförd. När man hör historien bakom blir den ännu vackrare. För mig är bron en symbol för den djupt fungerande demokratin.
Första gången jag hörde talas om förslaget om att bygga en bro på den platsen var för 20 år sedan. Jag var inbjuden av Hembygdsföreningen att prata förutsättningslöst om Apladalens framtid. Föreningens dåvarande ordförande, Bodil Svensson var med, minns jag och dåvarande parkchefen i kommunen, Ulf Helgesson.
Det var ett slags brainstormingmöte där tanken var att suga upp idéer från medborgarna. Jag kommer ihåg att jag tyckte att Apladalen borde utsträckas hela vägen ner till Osudden, så att det blir ett enda stort parkområde.
Pensionärer lobbade för bron
Till min stora glädje under de efterföljande åren har Osuddenrundan mer och mer varsamt utvecklas till något som faktiskt kan liknas vid ett parkområde. Ett utvidgat Apladalen, om man så vill. Verkar ju finnas fler i kommunen som tycker som jag i frågan.
Ulf berättade i det sammanhanget att någon av pensionärsföreningarna hade börjat driva förslaget om att bygga en bro på halva Osuddenrundan. Det är ju ett så rasande fint promenadstråk, men alla gamla pensionärsben orkar inte med sexkilomerspromenader, så en bro på halva sträckan skulle sitta fint.
Kraftfulla gamlingar
Sedan idén bollades in i kommunhuset har den väl bollats runt och drivits och sparkats runt bland politiker och tjänstemän, allt medan folket utifrån har återkommit med idén. Det är nog många som kan ta åt sig en del av äran för att den blev byggd. Men i min bok tackar jag pensionärerna. Det finns kraft i gamlingarna när de sätter igång lobbyapparaten.
Lyhörda makthavare
Nu står bron där. Det är ju underbart. Även om det tog 20 år från idé till verklighet så är det ändå en seger för den formen av djup demokrati som praktiseras här i Värnamo.
Det var ungefär på samma sätt som belysningen utmed rundan kom till. Ett behov hos befolkningen, förslag, påstötningar, debatt och lobbyarbete. Nu finns den där, till mångas glädje. Jag var själv motståndare till just belysningen, eftersom jag gillar att ta mina promenader i skumrasket och för att det finns så många lysen ändå.
Men nu när jag går rundan i mörker och kommer fram till hängbrons ljusupplevelse, så ändrar jag uppfattning. Det ger en ny dimension till kvällspromenaden.
Delaktighet
Jag har varit med länge nu och sett det där hända några gånger. Jag bor i Ljusseveka själv nu och där, in mot Prostskogen planeras ju ett nytt bostadsområde. Som granne har jag varit involverad hela tiden. Det har varit enkäter, informationsinsatser, forskningsstudier. Jag har blivit intervjuad tre gånger under resans gång, så som varandes medborgare och granne.
Jag tycker vi är bra på det där i Värnamo. Vi har makthavare som är angelägna om att samla in medborgarnas idéer. Sedan får man ju inte alltid som man vill. Men själva processen är vacker. Jag blir varm i hela hjärtat idag när jag ser ljusbron tex, och tänker på hur den idén en gång väcktes på ett pensionärsmöte.
Poesi i Apladalen
Alla idéer blir förstås inte verklighet. Tänk bara på Malin Wengholms badlagun vid Åbroparken, Herrmy Nenkerts fontän vid Åbron, Håkan Anderssons tredje bilbro i centrum. Alla spännande idéer på sitt sätt, men ingen av dem har blivit verklighet, än.
Jag har själv en sådan oförverkligad idé, som jag försökte få Ulf och Bodil med mig på det där brainstormingmötet. Jag tar chansen att lansera den här nu, hoppas att det är nån av de som bestämmer som orkat läsa så här långt.
Vi har ju en liten udde som sticker ut i ävjan i Apladalen, som vi kallar “Lycksalighetens ö”. Det är namnat efter den romantiskt lagda poeten Atterboms diktverk med samma namn.
Det är logiskt att vi döper platser efter poeter i den här stan. Stans grundvalar vilar ju på ett diktverk, Carl Snoilskys versepos om det olycksaliga paret Per och Kersti. Sedan har vi också den livskraftiga slagdängan Apladalsvisan och i deras efterföljd en väldig massa lokala poeter och sångtextskrivare som besjungit Värnamo på olika sätt och med olika verkshöjd. Det finns en outnyttjad poetisk skatt här!
Tänk er byster av Atterbom, Snoilsky och andra där ute på Lycksalighetens ö. Där kunde man gå omkring och drömma, mata in någon QR-kod och få valda diktverk upplästa i mobilens högtalare. Vilket vackert utflyktsmål det skulle bli.
Det är dags att vi tar vårt poetiska arv på allvar.
