Medianåldern för någon som hamnar på intensiven med covid är 62 år. Exakt min egen ålder.
Ända från början har hanteringen av covid handlat om att försöka undvika att vårdapparaten kollapsar. Det var det Tegnell betonade på den första presskonferensen och som Folkhälsomyndigheten allt sedan dess har upprepat, och upprepat igen.
Två spår i pandemin
Det är klart att det är viktigt. En överbelastad vård drabbar dubbelt. Både de med covid och de andra sjuka som tvingas konkurrera om vårdplatserna. Samtidigt har ju pandemin skördat tragiskt många dödsoffer. Det är pandemins två spår. Dödsoffren och de sjukdrabbade som har chans att botas.
Den här texten handlar om den senare gruppen. Den intresserar mig speciellt, eftersom det är exakt min generations män som är drivande i krisen.
Gubbar i 60-årsåldern värst
Bilden här ovan illustrerar vilka det som har vårdats i svensk intensivvård med covid (bilden kommer från SVT). Intensivvården är pandemins flaskhals. Vi har väl alla förstått nu betydelsen av att det finns intensivvårdplatser tillräckligt. Det är så tydligt i den statistik vilken demografisk grupp det är som belastar vården mest. Det är min generation. Vi i 60-årsåldern är allra värst, tätt följda av 50-plusgubbarna och sedan 70-plusgubbarna. Vi är pandemins problembarn.
Det ser ungefär likadant ut på de vårdavdelningar på sjukhusen som inte är intensivvård, men där covidpatienter vårdas. Men där återfinns också en stor mängd kvinnor, äldre ä 80 år. Utan att veta exakt så verkar det som att det är fler äldre-äldre som läggs in på sjukhusen nu, än det var i våras.
Friska 25-åringar flest
Vad beror överrepresentationen av män mellan 50 och 70 på? Kan det vara att vi är en överrepresenterad åldersgrupp i befolkningen? Nej, 60-plussarna är en mellangeneration. Flest folk i Sverige i befolkningspyramiden är 25-åringarna idag.
Är det många invandrare i gruppen? Det har ju visat sig att sjukdomsfrekvensen skiljer sig åt beroende på vilket land man är född i, som visas i den här rapporten. Men det slår inte så hårt totalt sett. Fortfarande är nästan 70 procent av de drabbade födda i Sverige.
Vad gör vi gubbar?
Att vi gubbar är överrepresenterade kan logiskt sett bero på två olika saker. Vi är ute och drar på oss smitta i större utsträckning. Eller vi har sämre hälsostatus och blir därmed inlagda på sjukhus lättare. Eller både och.
Oavsett vilket egentligen är det väl oss alla maningar, råd och restriktioner riktar sig till i första hand, fast ingen (utom jag då) riktigt vågar peka ut en tydlig demografisk grupp som syndabock.
Vi borde vara krigare
Det är lite knäckande att tillhöra den svaga länken i pandemibekämpningen. Det är nedbrytande för alla gubbars självförtroende. Är inte vi en generation av kämpar? Vi trodde väl det. Ansvarstagande, stridbara. Nu visar det sig att vi är offer som ställer oss längst bak i pandemibekämpningen.
Det rimliga att göra är att ställa sig på barrikaden som de bonus pater vi innerst inne vill vara. Se till att inte bli smittad och att optimera immunförsvaret. Alltså; sluta röka, sluta supa, börja träna, äta nyttigt. Göra vad man kan själv för att undvika att hamna i den där sjuksängen. det är förstås ingen garanti, men det känns ju bättre att kämpa med det man kan, än att bara ge upp.
Stäng Biltema
Det är ju inte ungdomar som hamnar i sjuksängarna, utan det är ju vi gubbar, framför allt. Därför borde förstås restriktionerna inriktas på att minimera gubbars rörelsefrihet.
Om jag ska gå efter hur jag själv rör mig i samhället och där man hittar andra gubbar som jag, så ser en rimlig lista ut så här:
- Stäng Biltema
- Stäng byggvaruhusen.
- Stäng systemet.
Skolor däremot och ungdomsträningar måste ju förbli öppna, tycker jag, som även har barn i skolåldern. Det kan aldrig vara idrottande skolbarns fel att gubbar i 60-årsåldern inte kan hålla sig i skinnet.
