Någonting håller mig vaken denna julnatt. Så är det ibland. Sömnen håller till någon annanstans.
Jag hade tänkt gå på julotta. Men kommer att vara för groggy för det, på grund av sömnbrist. Och nu är det ju faktiskt alldeles snart redan morgon, utan att jag hunnit somna. Så jag julottar mig själv. Skriver på mitt eget evangelium.
Det är inte så märkvärdigt som det kan låta. Evangelium är grekiska och betyder glatt budskap. Så det är egentligen bara att tänka på något glatt och skriva ner det, så har man skrivit ett eget evangelium.
Men det är svårt att tänka på glada saker. Jag tänker på Daesh nästan jämt nu för tiden. Det är inte glatt. Det man hör därifrån är som en ond saga. Det är Mordor och hans rike. Bara mörker.
Och jag tänker på vad det är som driver människor att söka sig till sådana mördarsekter. Psykopati? Eller någon annan form av galenskap?
Det är så svårt att förstå det där. Destruktiviteten. Men jag vet en sak om religiösa rörelser. Den drivs av sin egen föreställningsförmåga. Människor har förbluffande lätt att föreställa sig saker som inte finns. Abstraktioner. Tankekonstruktioner. Gud.
Soldaterna i Daesh tror på Gud. Får man utgå ifrån i alla fall. Det finns säkert rena galningar där också som söker sig till ondskans rike bara för att leva ut sin egen inre galna ondska. Eller nåt sånt. Men de flesta av dem tror förmodligen uppriktigt på Gud. Abrahams Gud. Samma Gud som jag själv hade tänkt att gå till kyrkan idag för att liksom få tillhöra. Omslutas av.
Jag är väl inte jättereligiös själv. Har svårt att se logiken i Gud. Men något i mig vill ändå tillhöra en andlig gemenskap.
Många männsikor har stark fantasi. Lätt att föreställa sig saker som inte finns. Då kan det ibland vara liksom lätt att förlora fotfästet. Förståndet kanske till och med. Man kan föreställa sig saker som inte finns så starkt att man blir bortryckt från det verkliga.
Det är för de människorna, för oss, som religionen är betydelsefull. Religionen erbjuder ett system för den vilda föreställningslustan. Det är ett sätt att lugna ner den. Man kan gå till en kyrka och ingå i en gemensam föreställningsvärd. Det är en trygghet. Om det är många som föreställer sig samma sak så blir det nästan som verklighet.
Jag gillar Jesus. Att omfattas av kärlekstanken. Det är, jag vet inte hur man ska uttrycka det…mysigt.
Religionsutövning i det samfund jag tillhör, Svenska kyrkan, är just det, tycker jag, mysig. Det är tända ljus och vacker musik, lågmäld tro och kaffe i församlingshemmet.
Jag gillar det lågmälda. Så kan kristendomen se ut nu för tiden. Annat var det förr. För några hundra år sedan var kristendomen det som Daesh är idag. En galen mördarsekt som for fram och halshögg människor på grund av felaktig tro, eller för att de råkade stå i vägen. Det var ett fanatiskt dödande i Jesu namn.
Länge var jag förbannad på kristendomen för det. För allt blod den hade på sina händer. Men jag försöker försonas med det. För kärlekstankens skull, som ju finns där också. Och för att jag fötts med denna förunderliga föreställningsförmåga, som söker sitt sammanhang.
Ibland stöter man på sociala förklaringar till varför människor söker sig frivilligt till mördarsekter som Daesh. Att det skulle bero på socialt utanförskap, eller så.
Jag vet inte om det finns vetenskapliga belägg för det. Det kan ju förstås vara en av många förklaringar. Men jag tror inte att man ska se dem som åker som någon sorts stackare som hamnat snett i tillvaron av makter som inte går att påverka själv. Det är inte de svaga som åker. Utan de starka. Tänk på korsriddarna. Inte var det samhällets utslagna som åkte till Det heliga landet och mördade i Jesu namn.
Nej. Jag tror att det är de med stark föreställningsförmåga som åker. De som åker dit av religiösa skäl tror att de gör rätt. Att Gud vill det. De dras dit av denna abstraktion. De målar upp en bild för sig, eller får den uppmålad av skickliga demagoger, som ligger utanför verklighetens gräns. Sedan dras de av denna bild. Av denna föreställning.
Religion är farligt. Vi vet ju det. Historien upprepar ständigt samma dödliga tema.
Men den går inte att avskaffa. För den bottnar i det som kanske är det allra mest utmärkande för mänskligheten: fantasin. Förmågan att föreställa sig saker.
Man kan föreställa sig en kärleksfull Gud. Man kan föreställa sig en hämnande och blodtörstig Gud.
Jag föredrar det förstnämnda. Det är en tröst. Och en möjlig motkraft.
Evangelium enligt mig
