Jag vill inte bli blind. Eller få benen amputerade.
Faktiskt var jag i riskzonen. Jag har sett på nära håll vad åldersdiabetes kan göra med människor. Farsan fick benet kapat. Mormor också, hon blev dessutom blind av sin åldersdiabetes. Min bonuspappa har utvecklat demens, vilket jag är övertygad om också beror på hans åldersdiabetes.
Smyger sig på
Jag vill förstås inte hamna i det läget. Farsan fick sin åldersdiabetes upptäckt när han var i den ålder jag är nu. Då hade han säkert gått med den oupptäckt några år. Det är en lurig sjukdom. Den kan ligga och småputtra i kroppen i åratal och smyga sig på en. Sakta blir man mer och mer orörlig, stelare i kroppen, svagare, infektionskänsligare. Det smyger sig på en så sakta att man kan inbilla sig att det är ålderstecken. Att det tillhör ett så kallat ”normalt åldrande”.
Ålder är ingen sjukdom
Jag glömmer aldrig första gången jag träffade en massör, Jessica. Jag gick till henne i desperation för mina då återkommande ryggskott och ständiga, molande ryggvärk. Då var jag ändå bara kring 45.
”Det är väl åldern, sa jag, man får väl acceptera lite krämpor”.
”Nej, det finns ingen anledning att acceptera några krämpor”, sa hon och såg strängt på mig.
Den inställningen har väglett mig sedan. Jag följde de råd och övningar hon gav mig då och blev kvitt de ryggskott som plågat mig återkommande i 15 års tid. De har aldrig kommit tillbaka sedan.
Ålder är alltså ingen sjukdom. Det bästa är ju att bli gammal och frisk.
Kampen mot diabetes
Första gången jag insåg att jag var i riskzonen för att utveckla åldersdiabetes själv var för tio år sedan. En koll på företagshälsan visade att mitt fasteblodsocker låg på 6,8. Det låg då i det intervall som går under benämningen ”pre-diabetes”. Gränsen för att börja behandla sockersjukan medicinskt går vid 7. Normalt blodsocker är mellan 4-6 ungefär. 4,5 anses allmänt vara optimalt.
Jag började då att försöka motarbeta sjukdomen. Läste på, försökte undvika all mat som triggar blodsockret. Det är det vanliga: snabba kolhydrater. Alltså socker, bröd, frukt osv.
Godis och läsk är inget svårt att sluta med. Det är bara yta, fluff på livets tårta. Mycket svårare då med bröd och frukt. Jag är en stor både bröd och fruktälskare annars. Men jag har förstått det genom åren, att om man som jag har anlag för åldersdiabetes, så kommer man till slut till den dagen man måste välja mellan att äta bröd och frukt eller börja medecinera mot en galopperande åldersdiabetes.
Jag vann!
Det är ganska jobbigt att kämpa mot åldersdiabetes. Man måste vara på sin vakt. Frestelserna lurar hela tiden. Även om man är försiktig så kan det slinka in någon kaka, eller en extra potatis någon gång. Sedan vaknar man upp dagen efter med en trötthet i kroppen som om man var bakfull. Fast det egentligen bara är kroppens oförmåga att hantera det förhöjda blodsockret.
Jag fick en riktig sådan tankeställare för ett par veckor sedan, när jag fick svaret från det blodtest jag hade beställt. Där visade fasteblodsockret på 6,6 och läkare kommenterade att jag var ”känslig för kolhydrater” och borde vara lite försiktig för att inte utveckla åldersdiabetes. Jag skrev om det för elva dagar sedan i bloggen.
Det fick mig att ta tag i problemet på nytt. Uppmaningar från läkare bör tas på allvar. Så jag slopade allt som jag misstänker skjuter upp blodsockret, har landat i en mathållning utan snabba kolhydrater. Under de tio dagarna har jag mätt blodsockret varje morgon och sett hur det närmat sig det optimala mer och mer. Och så i morse: 4,4!!!!!
Va gutt. Nu gäller det bara att hålla i. Jag vill verkligen inte tvingas amputera benet.
